Min upplevelse på Introduktionsprogrammet (IM)

Idag vill jag dela med mig om mig upplevelse som elev på Introduktionsprogrammet. Jag läste programmet mellan 2022 och 2024, och jag anser att där saknas mycket information om programmet på internet, hur det verkligen är, vilka typer av elever som söker sig dit, och så vidare.

Inledning

Det finns ingen särskild målgrupp för denna artikeln. Jag tror däremot att olika personer kan få ut olika saker av att läsa den. Om du är på väg att misslyckas med skolan kanske jag inspirerar dig att vända på ditt liv. Om du är politiker kanske du får en inblick i vad som behöver förändras i skolsystemet. Om du är lärare kanske du får en inblick i vad eleverna tänker om dig.

Det är möjligt att detta kommer att slå hårt för vissa, särskilt de som är på väg att hamna på IM eller redan är där. Om denna artikeln är svår att läsa, se den som en väckarklocka och börja tänka på vad du gör med ditt liv. Syftet med artikeln är inte att smutskasta IM, eleverna som går där eller lärarna som arbetar där.

Bakgrund

Introduktionsprogrammet (ofta förkortat ’IM’) är ett gymnasieprogram som består av flera olika grenar. Enligt Skolverket är det ”en möjlighet för obehöriga elever att få en utbildning som stödjer dem att komma vidare i sin utbildning eller komma vidare mot etablering på arbetsmarknaden.”

Det finns programinriktning, där du läser ett annat program samtidigt som du läser upp ett eller flera ämnen. Det finns yrkesintroduktion, där du läser ett yrkesprogram och får praktik inom det yrket, samtidigt som du läser upp ämnen. Det finns även vad jag gick, vilket är Individuellt alternativ. Då får man läsa upp grundskolans betyg, men endast ämnen som du har underkänt i. Det finns även språkintroduktion men det är inte relevant, eftersom det är specifikt för nyanlända till Sverige.

Min historia

Innan vi kan prata om programmet kan det vara en bra idé att prata om min historia.

Skolan var problematisk för mig av olika anledningar, men ungefär i sjuan blev det betydligt värre. Jag fick underkänt i näst intill alla ämnen, jag hade noll motivation, jag skolkade, förstörde för mig och andra elever i min klass. Till och med för lärare som bara ville att jag skulle lyckas.

Jag kände att jag inte passade in någonstans. Jag hade sedan länge känt mig ganska utanför, och jag har även haft svårt att få vänner. Det är inte en slump heller, jag var en väldigt otrevlig person som jag, i efterhand, själv inte skulle vilja vara vän med, och väldigt osocial. Dessutom hade jag en helt annan bakgrund än mina klasskamrater, vilket inte alls hjälper och gjorde att jag stod utanför.

Det betyder däremot inte att jag inte gjorde några försök att få vänner. Från och med sjätte klass ända upp till min tid på IM gjorde jag allt för att passa in i min klass och i min lilla grupp vänner jag hade lyckats få. Jag gick till den nivån att jag försökte bli som dem, för om jag gjorde det, kanske jag skulle få respekt från dem. Min grupp vänner var inte särskilt akademiskt begåvade, men ändå, på något vis, blev de en slags förebild för mig.

Allt detta innebar att jag, efter ett tag, började bli en helt annan person och glömde vem jag egentligen var och vilka mina ambitioner och mål var.

Resultatet kan inte överskattas. Jag skolkade, fick underkänt i nästan alla ämnen, jag mobbade andra, störde på lektionerna och förstörde livet för mig själv och kanske till och med andra. Alla utanför min grupp vänner hatade mig, och lärarna gjorde allt för att jag skulle rätta till mig – men tyvärr, kunde de inte rädda mig. Jag var för långt nere i träsket.

Det spred sig till och med hem till mina föräldrar som knappast klarade av att hantera mig som 15-årig tonåring. Visst hade jag en poäng här och där, visst var vissa av mina lärare verkligen otrevliga och hade verkligen gjort elaka saker mot mig och mina klasskamrater, men det rättfärdigar absolut inte mitt beteende.

Högstadietiden går mot sitt slut

Nian var på väg att ta slut och tiden i grundskolan var på väg att ta slut. Vad roligt, tyckte jag, ingen mer skola, tyckte jag.

Jag slutade nian med näst intill inga godkända betyg, och jag hade dessutom fått flera kurser borttagna från schemat eftersom jag störde för mycket och i vissa fall aldrig kom till lektionen.

Jag lyckades ändå skrapa ihop ungefär 50 meritpoäng. Det motsvarar fem E betyg eller två och ett halvt A betyg – men i mitt fall är det snarare tre E betyg, eftersom jag slutade med A i engelska, ett av de få ämnen som jag alltid haft superlätt för. I nian fick jag göra någon slags prövning med tanken att tiden på engelskalektionerna skulle kunna allokeras till att göra uppgifter som jag ligger efter med. Naturligtvis användes den lektionstiden inte till någonting alls utan det var rent tidsfördriv.

Trots allt, trots att jag inte alls var sugen på mer skolarbete, sökte jag ändå till introduktionsprogrammet. Det fanns inte mycket annat jag skulle kunna göra förutom att arbeta – men ingen skulle anställa mig som 16-åring utan några som helst kvalifikationer, inte ens godkända betyg i grundskolan.

Början på någonting nytt

Min bästa vän hade inte kommit in på IM, iallafall inte på samma skola som jag. Jag kände mig direkt ensam. Plötsligt fanns inte längre den personen som varit en förebild för mig under hela högstadietiden.

Jag tror att detta var början på min förändring. Jag var nu tvungen att ifrågasätta mig själv och jag insåg ganska snabbt att jag inte riktigt visste vem jag var. Jag hade förstört allt för mig själv, och för vad?

Efter att allt hade sunkit in kom till följd en gnutta pessimism när jag insåg hur mycket jag hade att göra ifall jag någonsin ville lyckas med skolan och komma vidare. Jag minns särskilt när min svenskalärare frågade vad jag ville göra och vilka av alla mina betyg jag ville läsa upp. Jag minns hur jag bara fick läsa några stycken och hur omotiverande det kändes.

I början fortsatte jag precis som på högstadiet ha en otrevlig attityd. Men jag minns särskilt en lärare som verkligen fick mig att tänka om. Jag hade inte någon av hennes kurser, men jag hade henne som mentor. Hon var sträng, och då tyckte jag att hon verkade otrevlig. Jag hade haft stränga lärare tidigare – men av någon anledning vägde det mycket tyngre den här gången. Det visade sig inom kort att hon inte alls var otrevlig, snarare raka motsatsen, så länge man själv visade respekt.

Långsamt men säkert försvann den otrevliga attityden och byttes ut mot den jag egentligen var, men hade glömt bort.

Jag valde att läsa flera kurser. Matematik, svenska, fysik, samhällskunskap, geografi, historia, biologi och religion var de kurserna som jag saknade betyg i, men kunde läsa upp på programmet. Jag saknade tyvärr även betyg i idrott, bild, musik och slöjd och det gick inte att göra någonting åt. Men jag hade iallafall godkända betyg i engelska, teknik, kemi och hemkunskap.

Första året läste jag matematik, svenska, fysik, samhällskunskap och geografi, andra året läste jag matematik, historia, biologi, geografi, samhällskunskap och religion. Anledningen till att jag läste samhällskunskap, geografi och matematik andra året kommer jag snart att nämna, men detta gjorde att andra året blev betydligt mer intensivt än första året.

Alla dessa kurserna, plus befintliga godkända betyg, gav mig exakt elva godkända betyg, det vill säga det lägsta antal betyg som måste vara godkända för att läsa högskoleförberedande gymnasieprogram. Jag hade mycket tur att jag, trots allt, fått betyg i dessa ämnen, annars hade jag tvingats läsa ett yrkesprogram som jag kan säga i efterhand inte hade passat mig särskilt bra.

Problemen med IM

Som tidigare etablerat är Introduktionsprogrammet enligt Skolverket ”en möjlighet för obehöriga elever att få en utbildning som stödjer dem att komma vidare i sin utbildning eller komma vidare mot etablering på arbetsmarknaden.”

Det som beskrivs senare i citatet kan jag förstå – många av yrketsprogrammen ser ut att hjälpa personer som inte klarar av studiemiljön att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden. Tyvärr har jag uppfattningen att få elever verkligen kommer vidare i sina studier efter sin tid på programmet. Det beror på flera anledningar:

Man får inte gå ett gymnasieprogram efter IM om man är 19 eller äldre. Man hänvisas då till vuxenutbildning (komvux)
När man slutat högstadiet är man ofta redan 16 år, i vissa fall äldre om man t.ex gått om tidigare. Det lämnar maximalt tre år till att plugga upp sina betyg. Det är väldigt svårt om man saknar väldigt många eller behöver mer tid till att inse sina misstag.
Även om man klarar av att läsa upp alla sina ämnen på den tiden man har, är meritpoängen som man slutar med oftast väldigt låg.

Ytterligare är det viktigt att nämna att inte alla ämnen går att läsa upp på alla skolor, och alla skolor behöver inte heller ha samma utbud av ämnen. På den skolan jag gick på erbjöds till exempel varken bild eller musik, och inte heller några av de andra praktiska ämnen. Det gör att elever lämnar väldigt många meritpoäng på bordet, samt möjligtvis flera program som kräver godkända betyg i dessa ämnen för att kunna söka till dem.

På grund av detta känns IM som ett program som ska hålla i elever tills de är vuxna och då ofta inte går någon utbildning alls – effektiviteten är tveksam när det kommer till elevers framtida studier, särskilt på en högre nivå.

Upplevelsen på programmet

I alla ämnen som jag läste upp hade vi trevliga lärare. Deras kvalité är inget som jag kan tala om direkt, men alla lade ner tid och engagemang med att hjälpa oss elever. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om eleverna.

Även om jag själv nyktrade till mig kort efter att jag börjat på programmet gjorde näst intill ingen annan det. Många fortsatte på precis samma sätt som de gjorde i nian, andra var bara där för att ta del av studiebidraget på 1250 kr i månaden från CSN.

Det var inte många elever som hade samma mål som jag och det var inte många som var intresserade av att arbeta för att nå sina mål. Men det fanns ändå trevliga personer som inte störde utan bara genuint hade svårt för skolan.

Ett exempel på det är en elev som vi kallade för ”skåningen” eftersom han hade en särskilt grov dialekt. Han störde aldrig på lektionerna, men han jobbade knappast heller förutom med sina praktiska kurser. På de andra lektionerna satt han mest på datorn och sökte upp bil- och traktordelar och höll på med annat tidsfördriv. Men han var trevlig att prata med, även om man knappast förstod vad han pratade om.

Brister

Det fanns flera brister. För det första försvann mycket av vår allokerade studietid eftersom elever som inte var intresserade av att få godkänt valde att lägga till pass för att spela spel och liknande. Det var mest studietrötta elever som var intresserade av det, men naturligtvis när en elev ska spela ska resten också det. Det var självklart roligt men det gav inga betyg. Dessutom var det många fall av repetition och flyttade lärare.

Samhällskunskapsläraren fick i arbetsuppgift att undervisa i ett annat ämne. Vi fick en annan lärare efter ganska lång tid som i princip började om från början. Därför tog kursen två år att läsa.

Matematikkursen var liknande. Vi kunde inte läsa kursen under nästan ett års tid eftersom det inte fanns någon lärare, vilket gör att trots att jag valde kursen första året, kunde jag varken läsa den eller få ett betyg under första året. Det är naturligtvis en brist i skolan – tänk om man endast hade matematik att läsa upp och tvingas läsa ett andra år eftersom ingen lärare fanns. När vi till sist fick en ny lärare fick vi naturligtvis börja om från början, precis som med samhällskunskapskursen.

Geografikursen hade inga uppenbara brister, men det var ändå en tuff kurs. Den tog nästan två år att läsa, trots att den var utformad för att ta ett år. Den var inte heller särskilt rolig. Vi tvingades memorera massvis med platser på kartan och fakta som kändes totalt meningslös, särskilt eftersom jag inte minns det mesta av det. Platser kunde vara allt ifrån länder till floder till öknar, och vi skulle memorera för alla världsdelar.

Upplägget för de olika kurserna varierade väldigt mycket. Vissa lärare hade riktiga genomgångar och uppgifter, andra hade endast genomgångar med frågor. Vissa tog en väldigt lång tid att läsa och andra kunde jag läsa på två månader om inte mindre.

Miljön

Jag skulle beskriva programmet som en ”mixed bag”, en blandning av elever och upplevelser.

Det finns misslyckade elever som mig själv, som förstört för sig själva och andra och inte har någon aning om vad de vill göra med sina liv. Det finns elever som helt enkelt inte passade för studier och inte klarar miljön. Det finns till och med invandrare som blivit flyttade till kommunen, ofta för att de inte längre får stanna i sin hemkommun på grund av problem de har orsakat.

Jag minns särskilt en somalisk invandrare som hade blivit flyttad till vår skola från en av Stockholms förorter. Jag minns särskilt att denna person gick runt och pratade, som om det var helt normalt, om att skjuta folk och spränga. Det var väldigt obehagligt att lyssna på när denna personen i princip hotade med våld. Jag kontaktade personligen både lärare och högt uppsatt personal – men ingen var intresserad av att göra någonting åt det. Han ofredade mig flera gånger och vägrade sluta. Jag minns även att han kom i konflikt vid något tillfälle med en annan elev som gick runt med en keps från Sverigedemokraterna.

Resultaten för eleverna som gått på programmet är, tyvärr, inte särskilt bra. De flesta av dem stannar kvar på programmet tills de inte längre får det och hamnar sedan på komvux i bästa fall, eller i värsta fall, kriminalitet eller ingenstans.

Det är inte så många som fortsätter akademiskt, men jag tror att det främst beror på att det är så få som ens försöker när de är där. Det är viktigt att komma ihåg att alla som går på programmet är misslyckade personer på ett eller annat sätt. Därför kan man behöva sänka sina förväntningar när man tittar på statistik, om man vill ta reda på kvalitén på programmet.

Förbättringar

Jag tycker att det är ett stort misslyckande i vårt skolsystem. Man kan ju i princip sluta sjätte klass utan att kunna vad som krävs för att fortsätta studera, eftersom betyg inte finns i de tidigare årskurserna. Jag tror att elever behöver få betyg betydligt tidigare, så att de kan byta väg om det som eleverna gör inte fungerar. Det skulle även belysa brister på särskilda skolor efter att nog med underkända betyg delats ut till elever.

Jag själv hade inte fått fullskalig undervisning fram tills årskurs fyra, men lyckades ändå fortsätta eftersom det inte är särskilt svårt att ta igen det man missade från de tidiga årskurserna. Samma gäller absolut inte för högstadiet och uppåt där det kan vara en katastrof att missa så mycket som en vecka.

Många som kommer till IM saknar ett tydligt mål eller syfte med sina studier och har därför inte klarat av skolan. Jag tycker att programmet borde göra ett bättre arbete för att främja elevers intresse i att studera och hjälpa dem hitta ett mål att sträva efter.

Avslutning

Oavsett vad resultaten är för majoriteten, oavsett vad som lärs ut, oavsett bristerna, anser jag att lärdomen som jag har fått efter att ha i princip gått om skolan i två år är ovärderlig – ingenting har varit så effektivt som att gå på introduktionsprogrammet när det kommer till studiemotivation, studievanor, min personlighet och mitt liv i stort.

Introduktionsprogrammet är vad elever gör det till, och eleven gör oftast inte mycket av det. Men för oss som tog chansen, som på ett eller annat sätt nyktrade till oss och satte gasen i botten, så är introduktionsprogrammet en fantastisk möjlighet att få en andra chans i livet och skolan.

Jag är mycket tacksam för att jag fick chansen att gå på introduktionsprogrammet, och jag är mycket tacksam för att jag fick rätta till mitt liv och till och med gå en gymnasieutbildning efteråt. Jag är tacksam för att jag kan berätta om min upplevelse idag.

Jag slutade på introduktionsprogrammet med ett stipendium, ett glatt leende och stolta lärare vid min sida. Jag läser nu vidare på Teknikprogrammet som varit en dröm för mig sedan länge. Varje dag går jag upp med längtan efter skolarbetet, något som hade varit särskilt anmärkningsvärt på högstadietiden. Jag har roligt med mina studier och jobbar hårt för att nå mina mål, göra rätt för mig själv och andra och aldrig mer hamna i den situation jag befann mig själv för tre år sedan.

Till dig som är 15 och har misslyckats med skolan: Det går att lyckas, även om du har underkänt i de flesta ämnen. Men du måste jobba för det, ingen annan kan göra arbetet åt dig. Gräset är grönare på andra sidan, och jag hoppas att du med kan åstadkomma någonting att vara stolt över – ett resultat till följd av hårt arbete.

Tack för att ni läste min artikel, ha en trevlig dag!

Källor

Introduktionsprogram (Skolverket)
Skollagen (Riksdagen)
Anekdoter och egen erfarenhet

Jacob Nilsson – 31 mars 2025

Rapportera gärna fakta- och stavfel i kommentarsfältet.